Ja det undrar jag med ibland faktiskt ärligt talat.Jag har lovat att skriva om mitt år som varit. Här kommer det. Det är ett år i alla fall som jag gärna gick ur och enbart har det bakom mig för mycket av det som hände var bara tragiska händelser som tyvärr glänser över de roliga. Jag är dock en människa som försöker se det positiva i det negativa och det gör jag även här. Jag försöker ta fram de roliga stunderna och gläds med minnen idag. Det är inte alltid så lätt men att göra ett tappert försök är aldrig fel.
Det första kvartalet var som det brukade vara i stort sett. Jag har 3 barn som fyller år det första kvartalet och jag själv fyller år så det blev mycket med gemenskap och glädje. Vi försökte ta hem pappa så att han kunde vara med och fira sina barnbarn vilket uppskattades otroligt mycket av oss alla. Det blev tårta, godis och favoriträtter till middag. När våren började komma var vi ute i det fria och njöt av det fina vädret som Moder Jord bjöd på. Det var faktiskt en fin vår tyckte jag. Många tyckte inte att vi hade någon vår för det gick från vinter till sommar men jag såg våren och uppskattade den enormt mycket. Jag hade så många planer. Som till exempel att ta med pappa på många promenader i stan. Ta honom hem till oss där vi kunde sitta i trädgården och njuta av allt det som började vakna till liv. Det var ju trots allt varmt faktiskt fast det bara var vår.
Årets ljusaste tid blev min mörkaste
Snabbt efter våren hade kommit så var det helt plötsligt sommar. I maj månad gick alla med shorts och kjolar i stort sett. Det som skulle vara den ljusaste tiden på året blev min mörkaste. Inte bara min utan hela min familjs. I början av maj fick jag först veta att jag var diabetiker. Inte så farligt tycker kanske många men för mig var det som ett stort nederlag. Jag hade graviditets diabetes med mina två yngsta barn och jag visste i stort sett att jag förr eller senare skulle få det, men inte nu. Jag hade trott det skulle komma senare med åren. Diabetes kan vara ärftligt för pappa hade det och mamma har det. Jag kände att mitt liv var över. Jag hade inget liv längre och helt plötsligt så skulle jag anpassa mig efter min diabetes i stället för tvärtom. Men man lär sig att leva med sin sjukdom och det har jag gjort. Idag kan jag inte förstå varför jag tänkte som jag gjorde men mycket var hemskt just då. Det var mycket för mig att hålla i luften och det var svårt.
Några dagar senare så fick jag ett besked som var mycket tungt. Jag minns det än som om det vore i går. Pappa hade varit mycket sjuk och det var hela tiden någonting. Jag var ofta uppe hos honom på kvällarna för han hade svårt att komma till ro. När jag hade varit där en stund så mådde han bättre och kunde somna. Han hade ett stort bråck på den
stora kroppspulsådern och det var en allvarlig situation. Bråcket var på 6 cm och det såg ut som att det skulle kunna brista när som. De röntgade honom för att se exakt hur det såg ut för det var tänkt att en operation skulle göras. Pappa satt i rullstol och var diabetiker och hade andra sjukdomar i bagaget. Han hade dessutom en stor blödning inne i magen och de visste inte vart det kom i från. Pappa fick Stroke nyårsafton år 2002 första gången och har haft flera efter det. Han har även haft flera TIA-attacker. Han gick på blodförtunnande för att försöka undvika Stroke framöver. När han fick sin blödning var han ju tvungen att sluta med medicinen som tunnade ut blodet. Risken var nu stor att han fick en Stroke med andra ord. Men om han inte slutade med det blodförtunnande medlet så var risken stor att han skulle förblöda och det fanns en stor risk att bråcket på aortan skulle brista.
När de röntgade för att se hur allt såg ut i magen så såg de något på lungan som kom med på bilden. De såg två märken som var cirka 0,5 till 1 cm stora. Jag var rädd för att det skulle vara lungcancer, men sen o andra sidan så har han ju rökt tidigare i över 50 år men hade varit rökfri sedan år 2002.Det kunde vara ärr på lungan. Denna röntgen skedde i april och nu i maj gjorde dom en ny. Det hade gått två veckor mellan denna och den förra. Det fanns fler märken nu. Denna gången såg de fem stycken och den största var då 2,5 cm stor. Fredagen den 6 maj så ringde läkaren från sjukhuset och sa att pappa hade cancer och att han inte hade så lång tid kvar att leva. De kunde inte göra någonting och han visste inte hur lång tid han hade kvar men de kunde inte göra något. Vilket besked att få över en telefon. Pappa visste inget men jag förstod att han visste inom sig, men sa inget. Han misstänkte det rättare sagt och sa inget.
Vad är bra och vad blir bäst?
Jag som dotter skulle sitta och planera pappas dödsdag tillsammans med doktorn och sköterskan. Allt för att pappa skulle få det så bra som möjligt. Det kändes overkligt. Pappa levde ju och han var så levnadsglad. Pappa hade fortfarande bara misstänkt men inte fått bekräftat. Jag tänkte först att det kanske var bäst för pappa att inte veta. Han hade det bra i sitt sjuka tillstånd men efter lite tänkande och bollande med läkare och sköterskor så kom vi överens om att pappa skulle få veta. Han hade kanske vissa val han ville göra i livet innan det var dags för honom att gå vidare. Läkaren pratade med honom och sa att de hade hittat något men han ville inte prata om det. Pappa fick sedan en läkartid den 20 juli och jag följde med honom. Där berättar läkaren att pappa var cancersjuk i det sista stadiet och det fanns inget att göra. Cancern hade spridits till lungorna och lymfkörtlarna. Modetumören satt i tarmarna. Precis den misstanke som jag hade tidigare innan det kom fram att han hade cancer.
Pappa och jag satt och pratade länge och väl. Pappa berättade vem han ville skulle veta om hans tillstånd och vem som inte skulle få veta. Han sa även till personalen vem han ville ha på besök och vem som han inte ville skulle komma. Dagarna, veckorna eller månaderna jag och familjen hade med pappa var mycket dyrbar och vi försökte ta tillvara på den tiden på bästa sätt. Läkaren sa att han hade inga år på sig utan högst månader. Det var så overkligt. Under hela sommaren hade jag och mina barn varit hos pappa varje dag. VI var nere i stan och vi fikade och vi åt mat tillsammans.
När den dagen kom då solen gick i moll
Fredagen den 22 juli, två dagar efter läkarbesöket så satt jag hos pappa med mina barn. Han såg dom leka i gräset där vi satt och han var så glad och han var så lycklig. Han älskade att se barnen leka. Pappa hade börjat få ont i ryggen denna dag så han fick morfin för det men annars mådde han bra. Han sa till mig att han visste att han hade cancer men att han kände ingenting av det. Jag sa att det var mycket skönt att höra. Sedan säger han att han hoppas på att få leva några år till och jag sa att det hoppades jag verkligen.
Vi hade varit där en timme ungefär och det var dags att gå. Vi skulle göra mat och pappa skulle själv äta. Barnen kramade om sin morfar och jag kramade om honom och sa som jag alltid brukade göra: Är det något så ringer du! Jag vinkade hejdå och sedan gick vi hem. Klockan var då cirka 17:00. Dagen efter klockan 06:24 ringer telefonen. Något har hänt med pappa. De får ingen kontakt med honom. Jag är på plats 20 minuter senare och vakar över min pappa som är medvetslös, vilket han är under hela lördagen. På söndagen runt 11 vaknar han till men han kan inte röra sig och han kan inte prata. Han tittar på mig med sina blå fina ögon. Jag sitter hos pappa hela tiden och jag torkar hans kallsvettiga panna. Svalkar av honom i ansikten med en fuktig handduk. Pratar med honom och håller hans hand i min. Han somnar igen och klockan 14:42 tittar han upp mot mig och jag reser mig upp för att torka av hans panna. Något händer och jag förstår vart det är på väg att bära hän. Jag tar pappa i min famn och gråter chockat. Pappa dog i min famn där och då och jag kände att marken nästan rasade under mig.
Hösten skulle komma med stormsteg
Det var mycket som jag fick ordna med för det var inte många i min syskonskara som ville hjälpa till. Begravningen skulle ordnas och pappas rum skulle tömmas och städas. Samtidigt hade jag mig själv och min familj att ta hand om. Jag ordnade med en begravning som gick utifrån pappas tycke och favorittexter och färger. Några av syskonen satte sig emot pappas sista vilja om att begravas här. Det var en jobbig vecka för jag visste var pappa ville ha sin sista vila men syskonen ville ha ner honom till Skåne bara för att det skulle så vara. Många av dom var aldrig och hälsade på pappa ens under hans livstid. Begravningsceremonin blev av i alla fall och syskonen backade och pappas urna sattes ner den 29 september. Jag lovade pappa att vara med hela vägen och det var jag. Det känns skönt. Jag var med och klädde på honom och jag bar honom till hans sista vila och sänkte urnan ner på en bädd av rosor.
Det har varit tuffa månader och de är inte slut än. Min sorg är stor och kanske är det först nu som jag får lugn och ro att sörja. Några av mina syskon har hållit på men de har lugnat sig nu tack och lov. Pappas gravsten har kommit på plats och den var så fin och den passade perfekt till pappa. Han älskade fåglar och det är det han har på sin gravsten samt en vit duva på kanten.
När nyårssmällarna flög i luften nyårsafton så firade jag inte året som gick för det fanns inget att fira. Däremot så kan bara detta året bli bättre men det är ett år som kommer vara full med saknad och tomhet. Allt det första efter pappas död kommer nu. Förra årets fars dag och pappas födelsedag i december var de första som var utan pappa. Sedan dess har vi haft två födelsedagar. Min äldsta son blev 18 år och min andra son blev 15 den 20 januari. Pappa fick inte uppleva det.
Det finns mycket glädje som jag fick uppleva år 2011 men tyvärr så tar allt det tragiska över för det var för stort och det var otroligt jobbigt. Jag saknar min pappa enormt mycket men han är med mig vart jag än går. Han finns i mitt hjärta och där kommer han alltid att finnas men jag saknar samtalen som vi hade. De förtroliga samtalen om pappas barndom, uppväxt och sitt vuxna liv.
Livet går vidare
Ska jag sammanfatta året så är det mycket tragiska händelser som hände och med många följder som var svåra att ta till sig. Men jag glömmer inte alla de ljusa stunderna då jag satt med pappa och pratade med honom om allt, eller när vi åkte till Gotland hela familjen och bara var tillsammans. Vi åkte några veckor efter pappas begravning. Jag kände att vi behöver alla något annat. Vi behövde vara tillsammans och bara ta dagarna som de kom. Detta året kan bara bli bättre och det är en tröst i sig. Det är inte lätt att mista någon som står en nära men pappa finns hos mig vart jag än går och jag får leva på de underbara minnen som jag fick med livet med pappa. Alla högtids dagar som vi firade tillsammans vilket var alla får jag minnas med glädje nästa gång det är dags att fira igen. Förra året fick vi en underbar midsommar tillsammans och det var månaden innan han dog. Det var rolig helg för det var varmt och skönt och barnen lekte i trädgården. Precis så som pappa älskade att vara och få se. Jag vet att hans sista tid i livet var ändå bra för pappa och han var lugn och trygg i sig själv. Det bär jag med mig i mitt hjärta.
Intressant?
Det första kvartalet var som det brukade vara i stort sett. Jag har 3 barn som fyller år det första kvartalet och jag själv fyller år så det blev mycket med gemenskap och glädje. Vi försökte ta hem pappa så att han kunde vara med och fira sina barnbarn vilket uppskattades otroligt mycket av oss alla. Det blev tårta, godis och favoriträtter till middag. När våren började komma var vi ute i det fria och njöt av det fina vädret som Moder Jord bjöd på. Det var faktiskt en fin vår tyckte jag. Många tyckte inte att vi hade någon vår för det gick från vinter till sommar men jag såg våren och uppskattade den enormt mycket. Jag hade så många planer. Som till exempel att ta med pappa på många promenader i stan. Ta honom hem till oss där vi kunde sitta i trädgården och njuta av allt det som började vakna till liv. Det var ju trots allt varmt faktiskt fast det bara var vår.
Årets ljusaste tid blev min mörkaste
Snabbt efter våren hade kommit så var det helt plötsligt sommar. I maj månad gick alla med shorts och kjolar i stort sett. Det som skulle vara den ljusaste tiden på året blev min mörkaste. Inte bara min utan hela min familjs. I början av maj fick jag först veta att jag var diabetiker. Inte så farligt tycker kanske många men för mig var det som ett stort nederlag. Jag hade graviditets diabetes med mina två yngsta barn och jag visste i stort sett att jag förr eller senare skulle få det, men inte nu. Jag hade trott det skulle komma senare med åren. Diabetes kan vara ärftligt för pappa hade det och mamma har det. Jag kände att mitt liv var över. Jag hade inget liv längre och helt plötsligt så skulle jag anpassa mig efter min diabetes i stället för tvärtom. Men man lär sig att leva med sin sjukdom och det har jag gjort. Idag kan jag inte förstå varför jag tänkte som jag gjorde men mycket var hemskt just då. Det var mycket för mig att hålla i luften och det var svårt.
Några dagar senare så fick jag ett besked som var mycket tungt. Jag minns det än som om det vore i går. Pappa hade varit mycket sjuk och det var hela tiden någonting. Jag var ofta uppe hos honom på kvällarna för han hade svårt att komma till ro. När jag hade varit där en stund så mådde han bättre och kunde somna. Han hade ett stort bråck på den
stora kroppspulsådern och det var en allvarlig situation. Bråcket var på 6 cm och det såg ut som att det skulle kunna brista när som. De röntgade honom för att se exakt hur det såg ut för det var tänkt att en operation skulle göras. Pappa satt i rullstol och var diabetiker och hade andra sjukdomar i bagaget. Han hade dessutom en stor blödning inne i magen och de visste inte vart det kom i från. Pappa fick Stroke nyårsafton år 2002 första gången och har haft flera efter det. Han har även haft flera TIA-attacker. Han gick på blodförtunnande för att försöka undvika Stroke framöver. När han fick sin blödning var han ju tvungen att sluta med medicinen som tunnade ut blodet. Risken var nu stor att han fick en Stroke med andra ord. Men om han inte slutade med det blodförtunnande medlet så var risken stor att han skulle förblöda och det fanns en stor risk att bråcket på aortan skulle brista.
När de röntgade för att se hur allt såg ut i magen så såg de något på lungan som kom med på bilden. De såg två märken som var cirka 0,5 till 1 cm stora. Jag var rädd för att det skulle vara lungcancer, men sen o andra sidan så har han ju rökt tidigare i över 50 år men hade varit rökfri sedan år 2002.Det kunde vara ärr på lungan. Denna röntgen skedde i april och nu i maj gjorde dom en ny. Det hade gått två veckor mellan denna och den förra. Det fanns fler märken nu. Denna gången såg de fem stycken och den största var då 2,5 cm stor. Fredagen den 6 maj så ringde läkaren från sjukhuset och sa att pappa hade cancer och att han inte hade så lång tid kvar att leva. De kunde inte göra någonting och han visste inte hur lång tid han hade kvar men de kunde inte göra något. Vilket besked att få över en telefon. Pappa visste inget men jag förstod att han visste inom sig, men sa inget. Han misstänkte det rättare sagt och sa inget.
Vad är bra och vad blir bäst?
Jag som dotter skulle sitta och planera pappas dödsdag tillsammans med doktorn och sköterskan. Allt för att pappa skulle få det så bra som möjligt. Det kändes overkligt. Pappa levde ju och han var så levnadsglad. Pappa hade fortfarande bara misstänkt men inte fått bekräftat. Jag tänkte först att det kanske var bäst för pappa att inte veta. Han hade det bra i sitt sjuka tillstånd men efter lite tänkande och bollande med läkare och sköterskor så kom vi överens om att pappa skulle få veta. Han hade kanske vissa val han ville göra i livet innan det var dags för honom att gå vidare. Läkaren pratade med honom och sa att de hade hittat något men han ville inte prata om det. Pappa fick sedan en läkartid den 20 juli och jag följde med honom. Där berättar läkaren att pappa var cancersjuk i det sista stadiet och det fanns inget att göra. Cancern hade spridits till lungorna och lymfkörtlarna. Modetumören satt i tarmarna. Precis den misstanke som jag hade tidigare innan det kom fram att han hade cancer.
Pappa och jag satt och pratade länge och väl. Pappa berättade vem han ville skulle veta om hans tillstånd och vem som inte skulle få veta. Han sa även till personalen vem han ville ha på besök och vem som han inte ville skulle komma. Dagarna, veckorna eller månaderna jag och familjen hade med pappa var mycket dyrbar och vi försökte ta tillvara på den tiden på bästa sätt. Läkaren sa att han hade inga år på sig utan högst månader. Det var så overkligt. Under hela sommaren hade jag och mina barn varit hos pappa varje dag. VI var nere i stan och vi fikade och vi åt mat tillsammans.
När den dagen kom då solen gick i moll
Fredagen den 22 juli, två dagar efter läkarbesöket så satt jag hos pappa med mina barn. Han såg dom leka i gräset där vi satt och han var så glad och han var så lycklig. Han älskade att se barnen leka. Pappa hade börjat få ont i ryggen denna dag så han fick morfin för det men annars mådde han bra. Han sa till mig att han visste att han hade cancer men att han kände ingenting av det. Jag sa att det var mycket skönt att höra. Sedan säger han att han hoppas på att få leva några år till och jag sa att det hoppades jag verkligen.
Vi hade varit där en timme ungefär och det var dags att gå. Vi skulle göra mat och pappa skulle själv äta. Barnen kramade om sin morfar och jag kramade om honom och sa som jag alltid brukade göra: Är det något så ringer du! Jag vinkade hejdå och sedan gick vi hem. Klockan var då cirka 17:00. Dagen efter klockan 06:24 ringer telefonen. Något har hänt med pappa. De får ingen kontakt med honom. Jag är på plats 20 minuter senare och vakar över min pappa som är medvetslös, vilket han är under hela lördagen. På söndagen runt 11 vaknar han till men han kan inte röra sig och han kan inte prata. Han tittar på mig med sina blå fina ögon. Jag sitter hos pappa hela tiden och jag torkar hans kallsvettiga panna. Svalkar av honom i ansikten med en fuktig handduk. Pratar med honom och håller hans hand i min. Han somnar igen och klockan 14:42 tittar han upp mot mig och jag reser mig upp för att torka av hans panna. Något händer och jag förstår vart det är på väg att bära hän. Jag tar pappa i min famn och gråter chockat. Pappa dog i min famn där och då och jag kände att marken nästan rasade under mig.
Hösten skulle komma med stormsteg
Det var mycket som jag fick ordna med för det var inte många i min syskonskara som ville hjälpa till. Begravningen skulle ordnas och pappas rum skulle tömmas och städas. Samtidigt hade jag mig själv och min familj att ta hand om. Jag ordnade med en begravning som gick utifrån pappas tycke och favorittexter och färger. Några av syskonen satte sig emot pappas sista vilja om att begravas här. Det var en jobbig vecka för jag visste var pappa ville ha sin sista vila men syskonen ville ha ner honom till Skåne bara för att det skulle så vara. Många av dom var aldrig och hälsade på pappa ens under hans livstid. Begravningsceremonin blev av i alla fall och syskonen backade och pappas urna sattes ner den 29 september. Jag lovade pappa att vara med hela vägen och det var jag. Det känns skönt. Jag var med och klädde på honom och jag bar honom till hans sista vila och sänkte urnan ner på en bädd av rosor.
Det har varit tuffa månader och de är inte slut än. Min sorg är stor och kanske är det först nu som jag får lugn och ro att sörja. Några av mina syskon har hållit på men de har lugnat sig nu tack och lov. Pappas gravsten har kommit på plats och den var så fin och den passade perfekt till pappa. Han älskade fåglar och det är det han har på sin gravsten samt en vit duva på kanten.
När nyårssmällarna flög i luften nyårsafton så firade jag inte året som gick för det fanns inget att fira. Däremot så kan bara detta året bli bättre men det är ett år som kommer vara full med saknad och tomhet. Allt det första efter pappas död kommer nu. Förra årets fars dag och pappas födelsedag i december var de första som var utan pappa. Sedan dess har vi haft två födelsedagar. Min äldsta son blev 18 år och min andra son blev 15 den 20 januari. Pappa fick inte uppleva det.
Det finns mycket glädje som jag fick uppleva år 2011 men tyvärr så tar allt det tragiska över för det var för stort och det var otroligt jobbigt. Jag saknar min pappa enormt mycket men han är med mig vart jag än går. Han finns i mitt hjärta och där kommer han alltid att finnas men jag saknar samtalen som vi hade. De förtroliga samtalen om pappas barndom, uppväxt och sitt vuxna liv.
Livet går vidare
Ska jag sammanfatta året så är det mycket tragiska händelser som hände och med många följder som var svåra att ta till sig. Men jag glömmer inte alla de ljusa stunderna då jag satt med pappa och pratade med honom om allt, eller när vi åkte till Gotland hela familjen och bara var tillsammans. Vi åkte några veckor efter pappas begravning. Jag kände att vi behöver alla något annat. Vi behövde vara tillsammans och bara ta dagarna som de kom. Detta året kan bara bli bättre och det är en tröst i sig. Det är inte lätt att mista någon som står en nära men pappa finns hos mig vart jag än går och jag får leva på de underbara minnen som jag fick med livet med pappa. Alla högtids dagar som vi firade tillsammans vilket var alla får jag minnas med glädje nästa gång det är dags att fira igen. Förra året fick vi en underbar midsommar tillsammans och det var månaden innan han dog. Det var rolig helg för det var varmt och skönt och barnen lekte i trädgården. Precis så som pappa älskade att vara och få se. Jag vet att hans sista tid i livet var ändå bra för pappa och han var lugn och trygg i sig själv. Det bär jag med mig i mitt hjärta.
Bjuder på några bilder.
Intressant?
Vilket år du har haft...
SvaraRaderaFina kort du delar med dig av.